Imorse vaknade jag med ett skav i kroppen, en längtan efter allt det som nångång var. Tystnaden och snön fick mig att tänka på den där natten i Helsingfors då jag och min syster i nysnö gick hem i allt för lite kläder och min kropp inte kunde bestämma sig för att vara lycklig eller ledsen. Ledsen för att jag just blivit lämnad eller glad för det jag hade kvar. Och nu är den känslan här igen. Fast jag inte förlorat något, fastän så mycket är fint.
Det är inte det som är nu som skaver, det är det som skall komma och det som har varit. Det är mitt eviga problem med att inte kunna leva i nuet. Att det mest oväntade kan väcka en obehaglig känsla i min kropp om att det är för sent för alla de där naiva drömmarna jag hade för fem år sedan. Den eviga frågan om vad som kan hända med livet. Alla mina hjärnspöken som hälsar på.
Så jag låter det komma. Låter allt skölja över mig. Lägger på min sentimentalaste lista med musik, går långt tillbaka i mina fotomappar. Känner efter, saknar. Snart är det kanske borta igen, och andra tankar får ta plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar