2018-10-28

Hösten som försvann.

okt050 okt051 okt044

Det känns som att hösten försvann lika fort som den kom. Jag antar att den smög sig på utan att jag hann reagera, och nu ligger de snö på marken titt som tätt och termometern visar minusgrader så fort solen gått ner. Jag vet inte om jag var beredd på vinter riktigt ännu. Har inte haft tid och ork att vara ute och njuta av hösten så mycket som jag skulle velat. Dessutom hann det nog knappt vara höst då sommaren smög sig in långt in i september. Nu är det väl bara att plocka fram vinterjackan och hoppas på snö så att resten av året inte blir så himla mörkt.

2018-10-18

Vad är det för dag idag?

Jag tror att jag den här veckan har erkänt nåt för mig själv som jag redan länge vetat men bara behövt komma till ro med. Nämligen att jag är en sån människa som behöver väldigt fasta rutiner för att fungera ordentligt. Himla tråkigt att erkänna måste jag faktiskt säga. Jag skulle så mycket hellre vara en människa som kan ta dagen som den kommer, och må bra av det. Mycket för att jag helt enkelt är dålig på rutiner, men också för att jag lever till stor del efter mina känslor. Och mina känslor brukar vara överallt, alltså är jag också det. Men nu har jag alltså fått inse en gång för alla att rutiner är något jag behöver för att fungera på bästa möjliga sätt.

Jag har på senaste tiden varit lite, eller egentligen väldigt mycket, rädd för att jag blir färdig från skolan i maj och sen ska börja jobba. Jag har aldrig egentligen haft ett 9-till-5 jobb förut. Och det skrämmer mig verkligen att jag ska ha ett sånt snart, och för möjligtvis resten av mitt liv. Senaste 9 åren har jag levt ett liv av studier, kvälls- och helgjobb, långa ledigheter, intensiva sommarjobb, arbetslöshet och deltidsarbete. Ja men allt förutom att enbart jobba ett måndag-till-fredag jobb med kvällar och helger lediga. Jag är rädd för att mista mina sovmorgnar, rädd för att jag inte ska kunna vara vaken en halv natt för att jag har ett flow mode, rädd för att jag inte kommer ha en ledig dag mitt i veckan. Egentligen alla saker som inte har med rutiner att göra.

Det här året har min kropp mått allra bäst under de perioder jag har haft praktik. När mina vardagar sett någorlunda likadana ut. När jag har ätit samma tider, somnat samma tid varje kväll och vaknat samma tid varje morgon. Min kropp älskar att ha det så. Då orkar jag tänka på vad jag äter, jag orkar ta en promenad nu som då och jag är framförallt inte trött hela tiden. Och då är praktik ändå nåt jag tycker är rätt jobbigt, inte för själva jobbet för det älskar jag, men för prestationskraven som kommer med det. 

Jag är alltså på praktik just nu, eller den här veckan har jag höstlov även om det inte riktigt känns så då skolarbeten ligger på hög och väntar. I alla fall så hann jag vara två veckor på praktik innan ledigheten, och redan från dag två på praktiken så märkte jag hur bra jag mår av att ha rutiner igen i mitt liv. Men den här höstlovsveckan har alla de rutinerna raserat, och egentligen började jag medvetet själv förstöra dem direkt på fredagen då jag visste att jag nu skulle få vara ledig. Så gör jag alltid för jag älskar att vara ledig. Det är mitt bästa när jag får pyssla på hemma, sova länge, strosa på stan, häls på föräldrarna och allt det där som jag inte orkar i samma utsträckning när jag jobbar eller har fulla skoldagar. Problemet är bara att jag verkligen fullkomligt struntar i allt som heter rutiner. Jag menar, klockan är långt över midnatt nu och jag sitter här och har just slutat skriva på skolarbete. Äter lite chips gör jag också bara för att verkligen strunta i allt som är bra för mig. Jag håller inte koll på klockan och jag vet knappt vilken dag det är när jag är ledig.

Jag vet verkligen att jag egentligen skulle må så mycket bättre om jag också under den här veckan höll några slags rutiner. Visst vill jag kunna sova lite längre på mornarna och jag vill kunna göra saker spontant. Men med det sagt så vet jag ju också att det inte är omöjligt att ändå gå och lägga sig ungefär samma tid som annars, eller åtminstone inte vaka som det så lätt blir till för mig. Det skulle inte heller vara svårt att försöka äta på ungefär samma tider, något som jag vet skulle göra så otroligt gott för mig. Och det skulle verkligen inte vara svårt att planera in när jag ska studera och sen hålla mig till det. För nu har alla dagar under den här vecka gått ut på att jag haft ångest för att jag borde studera men knappt fått något gjort. Det känns ju bara så himla onödigt att lägga en hel ledig vecka på att ha ångest och på att oroa mig för att inte hinna med då allt skulle underlättas med lite planering och en normal dygnsrytm. 

sep042

2018-10-14

Söndagsutflykt till Saltkaret.

okt029

Idag åkte jag tillsammans med Sandra och hennes hund Tindra på utflykt till Björköby för att klättra upp i Saltkaret och för att gå en liten vandringsled. Vädret kunde ju verkligen inte varit bättre för en söndagsutflykt och det var vi inte ensamma om att tänka för hela Svedjehamn var fyllt med hurtiga människor.

Jag har inte tidigare varit ända ut till Björköby så det var spännande att se en ny del av Korsholm. Och fint var det verkligen där långt ute nära till havet. Vi gick en 4 kilometers vandringsled som verkligen tröttade ut kroppen då den var väldigt kuperad. Är så trött och slut i kroppen nu och väntar bara på att få lägga huvudet på kudden och sova skönt. 

okt025 okt028 okt031 okt033 okt038 okt036

2018-10-07

Min fina mommo fyller 90 år!

okt011

Idag fyller min mommo 90 år. Tänk att min fina mommo har levt 90 år på den här jorden. Min mommo är en av de allra roligaste människor jag känner. Och hon är också en av de snällaste jag någonsin fått ha i mitt liv, hon är den ödmjukaste och mest omtänksamma som finns. Hon må ha alzheimers, och haft det länge redan, men vi har turen att hon aldrig hittills glömt bort människor och att hon har så mycket livsglädje kvar. 

Min mommo och moffa bodde bara 500 meter bort från mitt barndomshem hela min uppväxt och det fanns inte många dagar under de åren som jag inte träffade dem, det var en självklarhet att de hälsade på varje dag. Hälsade inte de på så var jag hemma hos dem för deras dörr stod alltid öppen. Och var de inte hemma fick man ändå gå in och titta på tv, för det lyxiga var ju mängden tv-kanaler de hade jämfört med oss. Jag hade alltså ett extra hem hela min barndom och det är nog något av det finaste jag fått i mitt liv. 


Fyller man 90 så ska man förstås firas. Så igår firade vi mommo med skumppa och tårta! Mamma hade beställt en fin blomsterkrans åt mommo som hon var så fin i, och hon strålade hela dagen. 

okt001 okt014 okt007 okt017 okt012 okt004