Chokladbollscupcakes är troligtvis de godaste cupcakes jag någonsin bakat.

Till lördagens firande ville jag baka något riktigt maffigt med mycket choklad eftersom att tårtan Tanja bakade var mer lätt och fräsch. Egentligen är jag själv inte jätte förtjust i bakverk med choklad men vissa chokladig saker går ju alltid hem, som chokladbollar och kladdkaka. Tänkte därför att jag ville göra nåt som innehöll de två sakerna, och eftersom att jag samlat på mig en galen mängd cupcakeformar senaste åren så passade det bra att använda upp några såna.

Skannade nätet för inspiration och när jag redan börjat komponera ihop något eget av många olika recept så hamnade jag på bloggen Sweet and Simple och hittade det perfekta receptet! Det hade liksom allt jag drömde om att baka så då fanns det ingen orsak till att jag skulle komponera nåt eget utan bakade rakt av receptet på hennes chokladbolls cupcakes. 

Hur blev resultatet då? Tror kanske att de här var de godaste cupcakes jag någonsin bakat. Så ger dem verkligen höga poäng. Absolut väldigt söta och väldigt maffiga, men tror att den stora del kaffe som var med i receptet gjorde att sötheten mattades av lite grann. Dessutom var de mycket lättare att baka än vad man kanske kunde tänka sig. Jag kommer definitivt baka dem igen! 

RECEPT

Kalas för tre stycken augustibarn.

I lördags firade vårt lilla gängs augustibarn sina födelsedagar lite i efterskott. Jag har ju äran att få vara ett av augustibarnen och var alltså en av de tre som firades. Eftersom att allas liv var hektiska i augusti så firade vi nu istället. Tur att det aldrig är för sent att fira, och alltid ska man väl fira om man kan!

Vi firade med massor gott att äta och en del goda, roliga drinkar. Vi pratade om både högt och lågt. Försökte ta en vettig gruppbild. Och vi födelsedagsbarn fick ha paketöppnings show med den mängd fina saker vi fick. Fyra av sex av oss fortsatte natten på stan och hemma var jag först vid fem tiden och det känns nu för tiden som kvitto på en lyckad kväll!

Att vilja bli lite mer som förr.

Ett mål med min höst är att bli lite mer som jag var förr. Låter ju kanske helt knäppt egentligen, och mycket av vad jag varit har jag redan packat in i bomull och gömt bort, men en sak jag saknar är att jag brukade vara mycket mer obrydd när det kom till vad jag visade världen. Förr spelade det inte så stor roll om jag bloggade bara två ord eller en bild om mitt liv just då, jag brydde mig inte om vad andra tyckte om min klädstil eller vilken färg mitt hår var.

Med åren har jag blivit så mycket mer brydd i vad andra människor tänker och tycker om mig, men nu har jag verkligen tröttnat på det. Så mycket energi har de senaste åren gått åt att tänka mer på vad andra tänker om mig än på vad jag själv vill. Jag har slutat klä mig som jag vill, visst delvis för att jag har svårt att hitta kläder men mestadels för att jag inte har velat ta plats eller synas längre. Jag har slutat blogga för att samla mina minnen och tankar utan bara tänkt på hur jag framstår inför andra. Jag har slutat visa mina bilder för att jag inte känt att det varit tillräckligt bra, och tyvärr också slutat skapa för att jag känt att det ändå blivit liksom bara blir fel.

Jag vill vara mig själv igen. Inte för att den där jag var för fem, sex år sedan direkt är den jag vill vara idag men jag vill våga lika mycket som henne. Jag vill strunta i hur jag verkar vara inför andra lika mycket som hon gjorde. 

Jag älskar att gå tillbaka i min blogg för att se vad jag gjort, tyckt och tänkt men när det ekat nästan tomt här senaste åren bara för att jag inte orkat skriva eller fixa bilder för att de ska tilltala andra så tappade jag lusten. Min lust till att dela med mig brukade ligga hos mig. Jag tyckte att det var roligt att skriva och uttrycka mig. Jag vill att den lusten ska komma tillbaka. Jag vill kunna gå tillbaka och se vad jag gjorde i september 2018 om tre år, och då vill jag mötas av den riktiga versionen. Och för att det ska hända så måste jag sluta bry mig om vad alla andra kan tänkas tycka. Så förhoppningsvis blir det här en lite mer aktiv och mer transparant plats från och med nu.

En promenad till solnedgången.

När all ork bara rann av mig.

I tre dagar gjorde jag inget annat än flyttade, två dagar efter det försökte jag packa upp samtidigt började skolan igen och jag sov oroligt och dåligt. Sen pausade jag i uppackandet för kände verkligen att min kropp bara behövde få vila lite grann, och det var ju för en gångs skull smart av mig för jag brukar vara dålig på att pausa. 

Jag vet inte om jag pausade för sent den här gången eller om det är något som byggts upp länge nu men på torsdagkväll blev jag illamående och fredagkväll och lördag kom jag knappt ur sängen. Jag var så trött att allt kändes som att bestiga ett berg och kroppen skrek att jag måste ta det lugnt. Illamåendet satt kvar och gör det ännu, så igår gick jag till studenthälsan och den härliga hälsovårdaren där tyckte att precis allt jag kände tydde på magkatarr. Så nu måste jag sluta stressa och börja tänka på vad jag äter. 

Egentligen vet jag inte om jag är så förvånad över att min kropp säger till. Jag blir nästan alltid sjuk när det händer mycket nytt i mitt liv, och sen har jag varit väldigt dålig på att inte stressa upp mig själv på sistone. Vet helt ärligt inte riktigt varför jag inte bara kan chilla lite. Har blivit så mycket klokare i sommar och kommit till så många insikter om mig själv och mitt liv och speciellt om vad jag måste göra för att sluta ta livet på så stort allvar, men ändå fortsätter jag lägga för mycket press på mig själv. 

Så jag antar att det här är mitt stora wake up call i livet just nu. Dags att ändra på livsstilen. Dags att börja lyssna på vad jag orkar med på riktigt och dags att sluta grubbla sönder allt och inget.

Sista första skoldagen

Idag påbörjade jag mitt allra sista riktiga studieår. Jag vågar nog nästan påstå att det är så det är nu, mitt allra sista studieår någonsin. Om inget drastiskt händer i mitt liv så ser jag ingen orsak till varför jag inte skulle bli färdig nästa vår, och jag känner att två utbildningar i fickan får nog lov att räcka. Får jag lust att studera igen så blir det nog nån lite mer på sidan om grej, inga heltidsstudier. 

Hade inte alls förberett mig på att börja skolan igen. Vanligtvis brukar jag vara både taggad och nervös inför skolstarten och vill planera och fixa inför det nya läsåret. Tror det sitter kvar från när jag var yngre. I år har jag dock knappt gett skolan en tanke under sommaren. Verkligen väldigt skönt att inte stressa inför starten, och att inte tänka för mycket på allt det där som ska göras i år för att jag i maj ska stå där med en examen.

Det kändes ändå lite pirrigt idag att stiga in i en ny skolbyggnad i en ny studiestad. Som tur va ändå förstås en väldigt bekant stad och rätt bekant skolbyggnad. Men visst är det lite konstigt att inte ha den där tryggheten i att befinna sig i en liten skola med samma klassrum dag ut och dag in, tror ändå att det här bli väldigt bra och som tur va är ju klassen så gott som den samma. Det allra roligaste med dagen var nog just att få träffa alla klasskompisar igen efter en lång sommar! 

En välbehövlig långbrunch

 

Jag var på vift nere i södra delarna av Finland nästan hela augusti, och med det så träffade jag inte mitt lilla gäng på en hel månad. När man är van med att träffas åtminstone på fredagskaffe så gott som varje vecka blir det plötsligt väldigt länge att vara borta en hel månad. Alltså var ingen gladare än mig när det vankades brunch idag med nästan alla mina närmsta! Så himla skönt att sitta ner och äta gott och att få höra om vad som hänt i allas liv och att själv få berätta vad man sysslat med, för inga whatsapp konversationer eller meme utbyten på instagram kan slå att sitta ner och bara prata i timtal.