Just nu känner jag mig väldigt ofta frustrerad, och lite borttappad. Är väldigt trött på att inte känna att jag har en plats där jag verkligen känner mig som hemma. Jag bara åker fram och tillbaka och inget känns på riktigt.
Jag ska bara bo ungefär två månader till så där på heltid i jeppislyan så den har mest blivit en förvaringsplats för mina saker och en plats för mig att sova på. Den där mysiga hemma känslan infinner sig aldrig där längre, och jag vill bara bort så fort helgen närmar sig. Nickes lägenhet känns inte heller som mitt hem, även om han är snäll låter mig härja rätt fritt där, men den är för liten för att två människor ska bo där så där på riktigt. Och han längtar nog också lite bort, till nåt som inte känns tillfälligt.
Tror överlag att så mycket i mitt liv just nu känns tillfälligt. Som att inget är värt utan att allt bara är utfyllnad. Längtar så himla mycket efter att verkligen få ha ett riktigt hem tillsammans med Nicke igen, ett hem som jag inte behöver räkna ner dagarna i tills flyttbilen går. Som jag längtar efter att få inreda och skapa ett hem att trivas i.
Bara den här våren kvar i kappsäck, en sommar i Nagu i något väldigt tillfälligt och sen kan vi äntligen få bo någonstans på riktigt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar