om livet

✈ När  man är 22 år gammal så skall man inte bo hemma hos sina föräldrar. 

Jag har nu bott hemma i två veckor, och har ännu två månader kvar framför mig. Visst har det sina fördelar, men jag märker själv hur dåligt det också får mig att må. Har varit så glad och lycklig hela sommaren när jag bott i favorit staden Vasa, för mig själv i mitt egna hem och i mitt eget rådd. Nu skall jag igen vara beroende av någon annan och även om jag får göra det jag vill så har jag t.ex. ingen egen bil att ta mig bort från landet med. Jag vill fortsätta leva rövarliv och låtsas att jag inte är vuxen.  

✈ "En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart" - Jan Stenmark

Det där brukar jag tänka på ofta, att det är dumt att tänka och grubbla så mycket som jag gör. För jag tänker mig till ångest lite för ofta. Och ja, ångest är väl kanske lite väl starkt ord men jag vet hur det är att ha ångest riktigt på riktigt och lite för ofta är det lite för nära till det stadiet. 

Jag tänker, grubblar, oroar mig och tänker ännu lite mera. Väger för- och nackdelar, tänker på allt som kan hända i livet, på vad som händer om jag gör si eller gör så. Egentligen är det ju inte svårare än att bara leva och ta en dag i taget. Allt löser ju sig alltid, och nästan alltid till det bästa. Och visste skulle det vara trevligt att vara lite mer korkad ibland.

✈ Man kan vara precis lika jobbigt olycklig kär när man är 22 år som när man var fjorton.

Jag trodde inte att man kunde bi knäsvag, pinsam och lycklig av att finnas i närheten av en människa som man knappt känner ännu i den här åldern. Enda skillnaden är väl att man har lite perspektiv på det hela nu. (Och jag vet ju att det bara handlar om attraktion egentligen.)

✈ Det är svårt att skaffa nya vänner och bekantskaper ifall man är en sån som behöver lite tid. Jag har aldrig haft något behov av att stå i centrum eller synas och höras, och det straffar ju lite sig själv att jag bara accepterat att det är så. Jag har inte riktigt lärt mig den där sociala biten, vilket gör att jag har svårt att umgås med sådana som är likasinnade. Det brukar liksom bli lite tyst och konstigt. 

Jag tycker ju om människor, glada människor speciellt, och jag skulle vilja kunna umgås med alla människor utan att fundera så mycket på hur man skall umgås. Jag är helt enkelt en sådan som oftast behöver en andra chans, men det är ju svårt för andra att veta.