.

Jag tänker ofta på vem jag egentligen är. Vill lägga in mig i nått fack, i någon grupp av människor. Jag funderar, tänker och grubblar. En sak kanske passar in någonstans, en annan inte alls. Jag känner att jag är alldeles för vanlig, nästan tråkig. Tänker att jag vill passa in någonstans. Vill vara hippie eller hipster, eller varför inte hårdrockare. Men ingenstans känner jag mig rätt.

Men så tänker jag att jag är ju ändå någon. Jag är ju jag.
Jag är hon som inte trivs i högklackade skor, som gråter när hon ser på Glee, hon som är blyg men bara du vågar lära känna henne otroligt sprallig. Hon som just lärt sig älska att köra bil i sin ensamhet, som slutat bry sig om vad anda egentligen tycker, hon som alltid bryr sig lite för mycket om de hon verkligen tycker om. Hon som klär sig precis som hon vill och känner för, hon som älskar efterfester, som gör allt i sista minuten. Hon som tycker om att vara ensam men suktar efter närhet, hon som alltid gör sitt bästa, som älskar hösten. Hon som ibland känner sig så fruktansvärt osäker och i nästa stund kunde erövra världen.

Och henne känns det ju ändå inte så dumt att vara.