Jag tror att jag den här veckan har erkänt nåt för mig själv som jag redan länge vetat men bara behövt komma till ro med. Nämligen att jag är en sån människa som behöver väldigt fasta rutiner för att fungera ordentligt. Himla tråkigt att erkänna måste jag faktiskt säga. Jag skulle så mycket hellre vara en människa som kan ta dagen som den kommer, och må bra av det. Mycket för att jag helt enkelt är dålig på rutiner, men också för att jag lever till stor del efter mina känslor. Och mina känslor brukar vara överallt, alltså är jag också det. Men nu har jag alltså fått inse en gång för alla att rutiner är något jag behöver för att fungera på bästa möjliga sätt.
Jag har på senaste tiden varit lite, eller egentligen väldigt mycket, rädd för att jag blir färdig från skolan i maj och sen ska börja jobba. Jag har aldrig egentligen haft ett 9-till-5 jobb förut. Och det skrämmer mig verkligen att jag ska ha ett sånt snart, och för möjligtvis resten av mitt liv. Senaste 9 åren har jag levt ett liv av studier, kvälls- och helgjobb, långa ledigheter, intensiva sommarjobb, arbetslöshet och deltidsarbete. Ja men allt förutom att enbart jobba ett måndag-till-fredag jobb med kvällar och helger lediga. Jag är rädd för att mista mina sovmorgnar, rädd för att jag inte ska kunna vara vaken en halv natt för att jag har ett flow mode, rädd för att jag inte kommer ha en ledig dag mitt i veckan. Egentligen alla saker som inte har med rutiner att göra.
Det här året har min kropp mått allra bäst under de perioder jag har haft praktik. När mina vardagar sett någorlunda likadana ut. När jag har ätit samma tider, somnat samma tid varje kväll och vaknat samma tid varje morgon. Min kropp älskar att ha det så. Då orkar jag tänka på vad jag äter, jag orkar ta en promenad nu som då och jag är framförallt inte trött hela tiden. Och då är praktik ändå nåt jag tycker är rätt jobbigt, inte för själva jobbet för det älskar jag, men för prestationskraven som kommer med det.
Jag är alltså på praktik just nu, eller den här veckan har jag höstlov även om det inte riktigt känns så då skolarbeten ligger på hög och väntar. I alla fall så hann jag vara två veckor på praktik innan ledigheten, och redan från dag två på praktiken så märkte jag hur bra jag mår av att ha rutiner igen i mitt liv. Men den här höstlovsveckan har alla de rutinerna raserat, och egentligen började jag medvetet själv förstöra dem direkt på fredagen då jag visste att jag nu skulle få vara ledig. Så gör jag alltid för jag älskar att vara ledig. Det är mitt bästa när jag får pyssla på hemma, sova länge, strosa på stan, häls på föräldrarna och allt det där som jag inte orkar i samma utsträckning när jag jobbar eller har fulla skoldagar. Problemet är bara att jag verkligen fullkomligt struntar i allt som heter rutiner. Jag menar, klockan är långt över midnatt nu och jag sitter här och har just slutat skriva på skolarbete. Äter lite chips gör jag också bara för att verkligen strunta i allt som är bra för mig. Jag håller inte koll på klockan och jag vet knappt vilken dag det är när jag är ledig.
Jag vet verkligen att jag egentligen skulle må så mycket bättre om jag också under den här veckan höll några slags rutiner. Visst vill jag kunna sova lite längre på mornarna och jag vill kunna göra saker spontant. Men med det sagt så vet jag ju också att det inte är omöjligt att ändå gå och lägga sig ungefär samma tid som annars, eller åtminstone inte vaka som det så lätt blir till för mig. Det skulle inte heller vara svårt att försöka äta på ungefär samma tider, något som jag vet skulle göra så otroligt gott för mig. Och det skulle verkligen inte vara svårt att planera in när jag ska studera och sen hålla mig till det. För nu har alla dagar under den här vecka gått ut på att jag haft ångest för att jag borde studera men knappt fått något gjort. Det känns ju bara så himla onödigt att lägga en hel ledig vecka på att ha ångest och på att oroa mig för att inte hinna med då allt skulle underlättas med lite planering och en normal dygnsrytm.
