2014

Jag har påbörjat en fylla-i-lista om år 2014 men det kändes tråkigt och jag har börjat med att lägga ihop bildcollage för förra året, men det blev liksom till ingenting. Jag brukar bara vilja blicka framåt när nya året kommer, men nu kände jag att jag behövde påminna mig om vad som varit för att inte fastna i att 2014 var bara ett skit år. För 2014 har varit ett tungt år på många sätt, och det har varit svårt att se tillbaka på året och minnas annat än sorg och elände. Jag fastnade mitt i livet och har inte ännu riktigt kommit loss. Studierna tog slut och livet som skulle bli så stort efteråt blev så himla litet. Men nu har jag gått tillbaka i tiden för att minnas också de fina stunderna, för nåt positivt ska det väl vara med att släpa med kameran överallt. Jag har lärt mig av 2014 att allt inte behöver gå så fort framåt, och ingenting bli bättre av att grubbla för mycket. Jag kommer inte att ta 2015 med storm, men jag välkomnar året med öppna armar och tror att det kommer föra med sig mycket gott.

Här kommer lite av det fina, det som gjort mitt 2014 lite gladare.

Att njuta, men också att längta

Spenderar midsommar och några dagar till vid Nickes föräldrars stuga. Här finns barn och familj så det räcker och blir över, men trevligt är det om dock lite för stilla för mina rastlösa ben. Här får man mängder av god mat, man får sova långa nätter och med lite tur kan man smita iväg och se en bra disney film eller två. 

Men mitt i all kvalitetstid som spenderas med Nickes familj så känns det som att min egen familj aldrig varit längre borta. Det är längesen jag känt av hemlängtan, men nu går jag nästan sönder av längtan. Jag längtar efter min nyfödda brorsdotter som säkert redan hunnit växa till sig, jag längtar efter min pappas eviga prat, min syster som för en gångs skull är hemma, mina brorsöner, min mamma, mina bröder, Linda, min mommo och moffa och min tok hund. Jag längtar efter att få ligga i vår villa och lyssna på regnet, att få busa med barnen och jag längtar efter sena tysta kvällar på terassen med fladdermössen och en pappa eller syster som sällskap.

Om några dagar är jag hemma igen, och då skall jag njuta av att ha min egen familj nära. Nu skall jag försöka njuta av att vara i det här lugnet och minnas att mina fina finns kvar för mig där hemma och att det här är Nickes hemma.

Mitt i livet

Det här livet är allt nått man kan fundera över tusen och en gång för mycket. Speciellt om man är en sån person som jag och tycker om att analysera, grubbla och göra problem av allt och inget. Det är också konstigt hur mycket svårare allt blir när man en dag skall stå på egna ben, utan ett enda litet hjälpmedel.

Jag gick ju och fick mig en utbildning och med utbildningen kom också en hel massa frågetecken. Vad skall jag göra nu liksom? Visserligen har de här frågetecknen redan länge levt i min hjärna men jag var väl inte riktigt medveten om att det faktiskt skulle komma en dag då jag borde lösa alla frågorna. För vad gör man efter att ha gått i skola varenda termin i sexton och ett halvt år? Hur kommer man vidare?

Jag är arbetslös och sysslolös, och också otroligt rastlös. Och har man sökt jobb sen maj 2013 så är man rätt så led på det kan jag säga. Jag fick ju ett jobb ja, det gjorde jag ju, så jag kan ju få jobb. Tyvärr så var just det jobbet en katastrof, och jag är faktiskt stolt över att jag vågade sluta efter bara två månader. Sen jobbade jag lite till med en trevlig revy och kände att fan här vill jag alltid vara, för det var bara katastrof på ett bra sätt. Så visst har jag gjort nått, men nu måste jag få göra mera. Måste komma vidare i livet känner jag.

Måste bara ta mig i kragen först.

Just nu

Under de två senaste veckorna har mitt liv ändrat så drastiskt att jag har svårt att ta det till mig. Jag har skaffat mig både ett jobb och en hobby. Jag jobbar nu i en klädbutik, och varje dag blir det lite lättare, även om det kan bli lite långtråkigt ibland och finskan är rätt rostig. Otroligt skönt är det dock att ha ett jobb, som dessutom ger mig pengar och som jag inte behöver fundera på när jag kommer hem på kvällen. Så nu har jag faktiskt fått en fritid också! Tänk, det är så längesen jag faktiskt känt att jag har det. Så nu har jag börjat sjunga igen, äntligen. Har saknat det så hemskt mycket. Bestämde mig hastigt och lustigt för att sjunga in i Pedavoces, och in slapp jag! Kul med nya människor, gamla vänner och sång.

Det jag saknar nu är dock att vara kreativ. Jag saknar att planera, söka inspiration och att få skapa. Så senaste veckorna har jag planerat en hel del framtida projekt. Har gått igenom tyglagret, skissat, funderat och sytt. Mitt mål nu är att sy lite skojsiga grejer att spara på och sen under lämpligt tillfälle sälja, kanske i framtiden göra något eget så där helt på riktigt också. Känns skönt att få skapa utan några regler eller krav, utan bara för att jag vill och kan.

i min hjärna

Idag känner jag för att skriva, skriva av mig allt som finns i min hjärna och i mitt hjärta. Kanske inte riktigt allt dock. Mest det där med att mitt hjärta konstant pumpar hårdare än det borde. Att hjärtat känns tungt, likaså huvudet och kroppen. Att allt känns rätt så tungt. Jag var inte medveten om att osäkerheten kan gnaga hål i en, men det kan den. Just nu kretsar livet runt att söka jobb, hitta en framtid. Jag har försökt hitta ett jobb sen maj ungefär. I början väldigt försiktigt och bara sånt som verkligen intresserade, nu lite mer sånt som jag tror skulle vara roligt och nappar inget snart så blir nästa steg att söka nått som helt enkelt ger mig pengar så jag kan överleva. Och allt det här sökandet gör mig helt knäpp. Jag har liksom tappat musten och det är tungt att gång på gång få ett nej, eller oftast inte alls höra något. Att tappa tron på att man kan, för egentligen vet jag ju att jag faktiskt kan.

Jag drömmer om att få vara kreativ. Jag drömmer om att få pyssla, sy, baka, fota, inreda. Jag vill ordna kalas, organisera papper, träffa människor och jag vill trivas! Kanske man bara borde öppna ett allt i allo företag och göra allt det där som jag vill göra, men så funkar det ju tyvärr inte riktigt. Ännu har jag inte kommit på en bra lösning på skaffa jobb fronten, men kanske den kommer.

En bra sak i livet, som egentligen är en dålig sak som skall bli bra igen, är att jag inte ätit godis, chips, glass, bullar, kakor, kex eller annat sånt där som är sötsaker i snart två veckor. Jag har en tendens att äta när jag är stressad, har tråkigt, är orolig, är ledsen eller så också när jag är glad. Mitt liv har varit en bergochdalbana med allt det där senaste månaderna, vilket betyder att jag har ätit som en lite gris. Massor sötsaker allt för många dagar i veckan. Så nu strejkar jag från sånt hela september till att börja med, och det är inte helst speciellt svårt eftersom att jag verkligen bestämt mig för att det skall vara så. Hurra för mig!  

ork

När nånting tär på en så fruktansvärt mycket att man bara vill sova, det är då man borde ha den där styrkan. Styrkan att orka. När livet känns orättvist och skört. Och när det inte är någons fel, utan det bara är. Och jag inte orkar. Orkar inte kämpa emot. Orkar inte tänka att det blir bra. Att det löser sig till det bästa. Fastän jag vet att det är så. Jag vet att det blir bra. Bara jag orkar kämpa. Orkar ta igen allt. Orkar ta hand om mig själv. Orkar älska. Bara jag klarar av det så blir det bra, snart.

lite för mycket

Jag är en sån person som tar saker lite för hårt. Mår alltid lite för dåligt, blir lite för kär, tänker lite för mycket, blir lite för ivrig. Faktiskt lite för mycket av allt det nu just.

Längtan

Den känslan när kroppen är fylld av längtan. Den sortens längtan som skaver i alla vrår. En längtan som tar över alla sinnen, sprider sig via alla nerver. Från huvudet ner i tårna, via hjärtat, en evig cirkel. En längtan som inte kan ta sig ut hur man än kämpar emot. En längtan som fastnar i kroppen. Och den försvinner inte fören man jagat bort den. Tvingar sig känna nya känslor. Längta efter något annat, något starkare.

24.10.20120

Jag lever i en jävligt minimal bubbla just nu. 

Jag vill att dagarna skall gå förbi obemärkta, vill inte slösa tid på att tänka. Jag vill dansa utan distraherande tankar i min hjärna, och jag vill lära mig att njuta av att springa bort allt det onda.

.

Jag tänker ofta på vem jag egentligen är. Vill lägga in mig i nått fack, i någon grupp av människor. Jag funderar, tänker och grubblar. En sak kanske passar in någonstans, en annan inte alls. Jag känner att jag är alldeles för vanlig, nästan tråkig. Tänker att jag vill passa in någonstans. Vill vara hippie eller hipster, eller varför inte hårdrockare. Men ingenstans känner jag mig rätt.

Men så tänker jag att jag är ju ändå någon. Jag är ju jag.
Jag är hon som inte trivs i högklackade skor, som gråter när hon ser på Glee, hon som är blyg men bara du vågar lära känna henne otroligt sprallig. Hon som just lärt sig älska att köra bil i sin ensamhet, som slutat bry sig om vad anda egentligen tycker, hon som alltid bryr sig lite för mycket om de hon verkligen tycker om. Hon som klär sig precis som hon vill och känner för, hon som älskar efterfester, som gör allt i sista minuten. Hon som tycker om att vara ensam men suktar efter närhet, hon som alltid gör sitt bästa, som älskar hösten. Hon som ibland känner sig så fruktansvärt osäker och i nästa stund kunde erövra världen.

Och henne känns det ju ändå inte så dumt att vara.

 

om livet

✈ När  man är 22 år gammal så skall man inte bo hemma hos sina föräldrar. 

Jag har nu bott hemma i två veckor, och har ännu två månader kvar framför mig. Visst har det sina fördelar, men jag märker själv hur dåligt det också får mig att må. Har varit så glad och lycklig hela sommaren när jag bott i favorit staden Vasa, för mig själv i mitt egna hem och i mitt eget rådd. Nu skall jag igen vara beroende av någon annan och även om jag får göra det jag vill så har jag t.ex. ingen egen bil att ta mig bort från landet med. Jag vill fortsätta leva rövarliv och låtsas att jag inte är vuxen.  

✈ "En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart" - Jan Stenmark

Det där brukar jag tänka på ofta, att det är dumt att tänka och grubbla så mycket som jag gör. För jag tänker mig till ångest lite för ofta. Och ja, ångest är väl kanske lite väl starkt ord men jag vet hur det är att ha ångest riktigt på riktigt och lite för ofta är det lite för nära till det stadiet. 

Jag tänker, grubblar, oroar mig och tänker ännu lite mera. Väger för- och nackdelar, tänker på allt som kan hända i livet, på vad som händer om jag gör si eller gör så. Egentligen är det ju inte svårare än att bara leva och ta en dag i taget. Allt löser ju sig alltid, och nästan alltid till det bästa. Och visste skulle det vara trevligt att vara lite mer korkad ibland.

✈ Man kan vara precis lika jobbigt olycklig kär när man är 22 år som när man var fjorton.

Jag trodde inte att man kunde bi knäsvag, pinsam och lycklig av att finnas i närheten av en människa som man knappt känner ännu i den här åldern. Enda skillnaden är väl att man har lite perspektiv på det hela nu. (Och jag vet ju att det bara handlar om attraktion egentligen.)

✈ Det är svårt att skaffa nya vänner och bekantskaper ifall man är en sån som behöver lite tid. Jag har aldrig haft något behov av att stå i centrum eller synas och höras, och det straffar ju lite sig själv att jag bara accepterat att det är så. Jag har inte riktigt lärt mig den där sociala biten, vilket gör att jag har svårt att umgås med sådana som är likasinnade. Det brukar liksom bli lite tyst och konstigt. 

Jag tycker ju om människor, glada människor speciellt, och jag skulle vilja kunna umgås med alla människor utan att fundera så mycket på hur man skall umgås. Jag är helt enkelt en sådan som oftast behöver en andra chans, men det är ju svårt för andra att veta.

Onsdag

Idag har jag skrattat mycket, gäspat ännu mera och förbannat mig över mitt spritintag igår. Jag har fått umgås med finaste Hannan, sluppit vakna upp ensam och ätit så min mage nästan sprack. 

Nu dör jag Kent-döden (gråter lite för att jag har så mycket känslor till så många Kent låtar), tycker att mitt liv är upp och ner och behöver lite struktur, och längtar efter mörka höstkvällar och en famn att krypa upp i.

I'm on the pursuit of happiness

Även om jag för tillfället håller på att jobba slut på min kropp och själ, är sjuk och har en hel del andra arbeten på hälft så tror jag att jag för tillfället mår det bästa jag någonsin gjort. På riktigt. 

Linn mandarin

Det känns som att jag kanske måste förklara namnet på min blogg. Det finns nämligen en story bakom namnet Linn mandarin, och det är inte att jag skulle gilla mandariner skit mycket, tvärtom så tycker jag inte om mandariner speciellt mycket. Nej, namnet kommer från min bror Alexander, han kunde nämligen inte säga hela mitt namn (Linn Amanda Irene) när han var liten, så hans försök blev till Linn mandarin. Sen har namnet liksom hängt med, och jag har tyckt att det varit smått pinsamt och konstigt. Idag tycker jag pinsamt och konstigt känns helt rätt!