"please, pleaase, please let me get what I want this time"

Jag bubblar. Av ilska, glädje, förväntan, vrede. Man kan inte vara arg på livet, på otur, på oflyt. Men jag kan inte undgå att undra om vi faktiskt kan få fler chanser. Om livet inte börjar tröttna på oss två.

"jag önskar att jag kunde gå på någonting mer än bara känslan, av att allt redan är försent"

Och jag lyssnar på arg musik. Damsugar alla vrår, sorterar pennor. Försöker skapa julstämning. Går långsamt, och bränner min mat. Längtar efter att få dansa bort nätter igen. Och jag känner att jag förlorar honom mer och mer för varje sekund. Och kanske det är så det måste vara.

"I feel you in my heart and I don't even know you"

Det finns den där ena låten, som får mig att dö hundra gånger om. För det var precis så det var. Det var så det kändes, och jag var nitton år och förlorad. Och varje gång jag hör den så är jag där igen. Och det känns precis så.